Welcome
Natten mellan måndag och tisdag, den 29 november klockan 01:45, föddes vår underbara dotter- Alicia Ella Kappelin.
Jag var på rutinkontroller på sjukhuset i måndagsmorse och där berättade läkaren att jag va öppen två centimeter men eftersom jag inte haft ont, värkar eller så, tänkte jag att jaha, vad spännande! Detta gick jag och tänkte på hela kvällen såklart och tillslut googlade jag hur pass länge man kunde vara öppen så. Kom in på några föräldrar/barn-sidor och där hade folk skrivit att man kunde vara öppen så pass lite ganska länge. Så då kände jag att ok- det behöver ju inte hända nåt snart. Så jag och faster och Charlie pysslade, drog igång lite bakande och satt och snackade och när Richard kom hem från träningen på måndagkvällen, vid 20.30- tiden, kände jag att de började trycka på mer och mer neråt. Fortfarande inga sammandragningar, mer som att jag va tvungen att springa på toaletten stup i kvarten. Men jag la mig en stund på soffan, Richard gick och natta Charlie och jag och faster satt och pratade i soffan. Och nu började det värka till! Hämtade min telefon, öppnade upp min baby-app och satte igång värktimern. Ville mest kolla hur långa de va och med vilket mellanrum de kom. Tänkte tillbaka hur det va bär jag va gravid med Charlie och då började mina värkar på kvällen, höll i sig hela natten, morgonen och förmiddagen och på eftermiddagen åkte vi in och kolla mig på MAS i Malmö. Så givetvis nu tänkte jag att, jag kommer nog ha ont och ha värkar hela natten i princip och så får vi kanske åka in tidigt imorgon bitti. Värkarna kom med 5 och 6 minuters mellanrum och varade ungefär en minut. Och de blev bara starkare och intensivare. Men jag tänkte fortfarande att fem och sex minuter mellan värkarna va lite mycket så ville vänta med att åka in. Skickade ett sms till våra spanska kompisar och berättade att värkarna hade börjat nu, mest för att förvarna om de hade kunnat hjälpa oss med tisdagsmorgonens logistik- köra faster till busstationen, förbereda skol-mellis till Charlie, klä honom i sin uniform och skicka honom till skolan. Det va inga problem alls med hjälp från dem vilket lugnade väldigt mycket. Så vi satt alla tre, Richard, Stina och jag i soffan och kollade Beck-film, inte för att jag kunde koncentrera mig så mycket men det va skönt att ha nåt bakgrundsljud och något annat att fokusera på. Till slut orkade jag inte sitta i soffan utan la mig på mattan på golvet framför tv:n med värktimern bredvid mig. Och nu gjorde det ont! Skulle jag ha så här ont hela natten? Tänkte att i och med att jag är omföderska så hade det varit rätt pinsamt att åka in, få veta att man fortfarande va öppen två eller tre centimetrar och få åka hem igen. Reste mig och gick på toaletten istället och hade jätteont när jag gick upprätt och då kom också värkarna oftare. Hörde att min faster sa till Richard ute i soffan- "ska ni inte åka in?" Och efter mitt toalettbesök tog jag BB-väskan i sovrummet, la ner det sista, tog andra kläder på mig och sa till Richard att vi åker in och kollar, skulle det falskt alarm får de väl skicka tillbaka oss då. Så vi åkte in och jag kommer ihåg att när Richard parkerar bilen står klockan på 23.27. Vi går mot akuten, som man gör här, men bara ett steg utanför bilen kommer en jobbig värk. Inne i receptionen på akuten, en minut senare, kommer nästa. Vi får komma in supersnabbt, de gör en gynundersökning på mig och konstaterar att jag är öppen 6 centimeter och måste stanna kvar. I denna stund gråter jag och tårarna bara rinner, inte av smärta men av rädsla att jag inte kommer kunna, orka eller våga gå igenom denna processen igen. Richard försöker lugna och peppa mig så gott han kan och vi får komma in i ett rum, hänga av oss alla saker, jag får en snygg klänning på mig och de frågar om jag vill ha epidural. Yes! De spänner fast band på magen för att kolla lillan därinne och värkarna kommer och går. Ett gäng sköterskor kommer in, kommer inte ihåg exakt vad som görs men det har att göra med epiduralen i alla fall. Och så känner jag att de sticker mig i ryggen, och en liten stund efter känns det som träningsvärk och att-foten-sover-känsla som sprider sig neråt. Jag känner fortfarande att värkarna kommer men på ett helt annat sätt. Istället för smärta är det ett enormt tryck och det spänner väldigt mycket. Efter ett tag kommer en känslan, som jag aldrig kommer att glömma, det känns som att jag har en fylld vattenballong mellan benen och plötsligt känner jag hur denna spricker och det blir blött. Säger då till Richard att vattnet har gått, annars har jag kissat på mig ordentligt. Han ringde på klockan och en sköterska kommer in och kollar. Ja det va vattnet som gick och hon kollar lite, byter skydden som ligger under mig och går igen. Här fattar jag ingenting. Har de koll på mig? Har de koll på bebisen? Ska det inte finnas nån härinne med oss som tar tag i detta?! Sen kommer det in två unga tjejer som vill kolla till mig och de säger båda två, "nu är du öppen helt!" De andra sköterskorna kommer in och kör sängen in till en operationssal med stora runda lampor i taket. Kör fram sängen till en annan brits och hjälper mig över. Jag sneglar på klockan i detta rummet och ser att den är 01.30. Jag lägger upp benen som i en gynstol och de tre sköterskorna säger att jag ska börja trycka på när jag känner värkar. Detta pågår en stund, jag känner av smärtan men ändå inte. Känner att hon borde vara ganska nära men att hon inte kommer. Men jodå, klockan 01:45, en kvart efter att de rullat in mig i operationssalen ligger hon på mitt bröst. Tittar på henne och tittar på Richard och säger: "Jag hoppas verkligen inte att det är en dröm! Är det det? Nyp mig i armen!" Och såklart va det ingen dröm, fast att allting gick så oerhört fort, men på nåt sätt är det världens finaste dröm ändå. En liten underbar flicka som för bara några dagar sedan låg inne i min mage och nu är vi fyra i vår lilla familj som inte är så liten längre. Och vi är alla så fantastiskt lyckliga och storebror Charlie är så stolt över sin lillasyster och klappar och pussar på henne och hjälper henne på med sin lilla mössa.
Kunde inte vara en gladare eller lyckligare tvåbarnsmamma!
